SpanienViaLondon

För en vecka sedan kom vi hem från SpanienViaLondon-resan, som var helt fantastisk på alla sätt och vis.

Resan började när Karlsson och Alle kom och hämtade mig och Johan hemma i Söderby. Vi packade ihop det sista, slängde in allt i bilen och åkte mot Trosa för att äta middag med min familj.

Middagen bestod av grillat, ugnsstekt färskpotatis och cognacssås. Mycket babbel hanns med innan vi for vidare mot Skavsta Airport i Nyköping. 

Vi var på flygplatsen i god tid, och checkade in väskorna utan problem, och vi behövde nog inte vänta mer än 2 minuter i kö... Sweet!
Växlade lite pengar, både till Pund och Euro, och insåg att jag hade något överdrivet med pengar med mig, sedan gick vi igenom säkerhetskontrollen och passkontrollen utan några konstigheter. Flygresan gick bra, bortsett från landningen som var den hårdaste på länge. Landade kl. 22.55 - 20 minuter före planerad tid - Tack Ryanair!

Det tog knappt 5 minuter innan alla hade fått sitt bagage, från att vi ställde oss vid rullbandet - Tacksam över att så få resenärer åker med incheckat bagage med Ryanair.
Vi gick ut och köpte bussbiljetter till London Victoria (buss A6). Eftersom bussen till Liverpool st./Bethnal Green (buss A9) inte skulle gå förrän kl. 02.30 bestämde vi oss för att ta A6:an och sedan ta en taxi från Victoria till Bethnal Green i östra London - där vi skulle bo på hotell.

När vi kom ut till busstationen gick vi mot A6:an, men bredvid den stod A9:an. Jag chansade och gick fram till busschauffören, en ganska lång man, med tatuerade armar och hästsvans. för att fråga om den går hela vägen till Bethnal Green.
Han tittade på mig, funderade i ett par sekunder och svarade att bussen inte skulle gå hela vägen.
MEN, fortsatte han: "Officiellt slutar mitt pass vid Liverpool st. så jag kan ta er till Bethnal Green".
"Är det säkert?" frågade jag och hade troligtvis världens största ögon.
"Ja visst" svarade han.
"Men vi har bara biljett till Victoria...?" sa jag, fortfarande förvånad över hans vänlighet.
"Det är okej" sa han och log.
"Åh, tack så mycket!" svarade jag och hämtade resten av gänget med världens största leende - stolt som satans för att jag hade löst vårat egentligen-inget-problem.

Bussresan gick bra, trots något hetsig körning. Så är det väl kanske när det är sista passet innan  man får sluta?
Vi bestämde oss allihop för att lägga £5 var (ca 50:-) i dricks eftersom har var så snäll och skulle köra oss hela vägen. Vi hade ju trots allt fått betala minst lika mycket för en taxi från Victoria.
Han ropade till oss när vi var framme, och vi tackade så mycket allihop.
"Jag skulle ändå hit och äta kebab" sa han och vi skrattade lite alla fyra.
Jag gick fram till honom och tackade så mycket igen och sträckte fram £20-sedeln och han tittade på mig med lika stora ögon som jag hade haft tidigare under kvällen mot honom.
"Är du säker?!" frågade han mig som om jag var helt dum i huvudet.
"Ja, du har sparat oss väldigt mycket tid och väldigt mycket pengar. Thank you very much, sir" sa jag samtidigt som jag sträckte fram sedeln närmare honom. Lite osäkert tog han emot den och tackade så hjärtligt.
"Jag har aldrig fått så mycket dricks i hela mitt liv" sa han glatt överraskad samtidigt som han vände på pengen, kanske för att försäkra sig om att den var äkta.
Åh vad jag älskar britter, tänkte jag och bubblade av lycka!

När vi tagit våra väskor började vi gå mot hotellet som jag lätt hittade till, mycket tack vare att jag rekat lite innan via Google Earth.
Utanför hotellet stod 3 killar och rökte, och såg ut som brittiska fotbollshuliganer allihop. En av killarna var inte helt olik Wayne Rooney. Porten in till hotellet skulle öppnas antingen med rumsnyckeln eller genom att ringa upp till receptionen med dörrklockan. Killen som liknade Rooney hjälpte oss direkt att öppna med sin dörrnyckel och berättade vänligt att det var våning 1 vi skulle till med hissen för där ligger receptionen!
Åh, jag älskar verkligen britter, tänkte jag igen!

Väl uppe i receptionen stod en ung man, kanske i 25-årsåldern och välkomnade oss glatt och hade ovanligt mycket energi med tanke på att klockan var mitt-i-natten. Han checkade in oss väldigt snabbt och smidigt, och sedan berättade han att det har varit värmebölja i London under en period och att de inte hade varken AC eller fläktar vilket gjorde att det var väldigt varmt på rummen och i korridorerna. Han bad så mycket om ursäkt för det och sa att de kunde erbjuda oss gratis drinkar för att svalka oss om vi ville.
Jag tänkte lite: "Äh, hur varmt kan det vara egentligen? Det kan ju inte vara så farligt" men redan när vi klev in i hissen fick jag svar på min fråga. Väldigt varmt!
Vi klev av på vår våning och i korridoren måste det varit över 30*C varmt. Inne på rummet var det nästan lika varmt, men där kunde man iallafall öppna fönstret, dock bara en decimeter.
Vi lämnade av väskorna och gick sedan ner i receptionen igen för att beställa lite mat. Ruggigt skönt, eftersom det var den enda platsen där det fanns AC.
Vi beställde varsin pizza och den serverades inom kort av den energiska och trevliga receptionisten/servitören/bartendern/kocken.
Efter middagen var det läggdags som gällde. Riktigt skönt efter en helkväll på resande fot, även om natten var jävligt varm.

Dagen efter började vi med frunch på Pret A Manger vid Marble Arch. Åh som jag hade längtat efter min BLT-sandwich. Det är bröd med mayo, kyckling, bacon, isbergssallad och tomat. Tänk dig att du är sugen på något i ett års tid, och när du sedan tar första tuggan. Åh, kära Pret! Ska man behöva flytta för att kunna köpa kvalitétsmackor? Jag som inte ens gillar bröd i vanliga fall...

Vidare mot Primark, som för mig oftast är höjdpunkten av mina Londonresor - Inte är jag särskilt förtjust i shopping heller i vanliga fall. London vad gör du med mig?! <3
Vi började i den nya butiken på Oxford st., där lämnades jag och Alle själva för att få lite shopping-ro.
När vi kollat hur den butiken såg ut gick vi vidare till den "gamla" butiken och där gjordes den riktiga shoppingen. Vi bestämde att vi skulle ses utanför efter en och en halv timme, men det fick förlängas ett par gånger. Det slutade med 2 ½ timme, och £170 fattigare (eller en jävla massa kläder rikare beror på hur man ser det...). Tillbaka till hotellet en sväng, för att sedan åka tillbaka in till centrala London och Angus Steak House.

Efter en god middag och proppfulla magar tog vi oss tillbaka till hotellet, för ytterligare en het natt på hotellet. Denna natt var dock något svalare än den föregående eftersom fönstret stått öppet hela dagen.


På söndagen var det utcheckning och sedan åkte vi till London Victoria för att ta oss till flygplatsen. Innan vi tog bussen dit åt vi frunch i en park i närheten av busstationen. De andra åt på McDonalds men jag ännu en gång valde en BLT på Pret. <3 Fick en härlig stund på bussen med min musik, mina tankar och fin utsikt över London! Sen somnade jag. Skönt!

Flygresan till Spanien från London var rätt tråkig. Jag satt på en plats närmast gången, och de andra tre satt på andra sidan gången. Dit flög vi med Easyjet och det var riktigt bekvämt. Åkte med en Airbus, kommer dock inte ihåg vilken modell. Landningen var fantastiskt mjuk och även här gick det väldigt smidigt att få tillbaka bagaget och ta sig ut.

Vi möttes på flygplatsen av en bekant till Alles pappa, som skulle köra oss till Marbella och lägenheten där vi skulle bo. På vägen stannade vi till vid en av Alles pappas andra lägenheter i Marbella - där bodde Alles syster med pojkvän sedan en vecka tillbaka. De överraskade oss med dricka och tilltugg, och såg till att vi fick se den superfina lägenheten. Ett riktigt mansion faktiskt! Inte nog med att lägenheten var fantastisk - utsikten var något utöver det vanliga. En gigantsk terrass, teppanyaki-bord, bubbelpool, ett övre "däck" där man kunde ligga och sola. Var kvar ett tag och babblade lite skit innan vi åkte vidare till lägenheten vi skulle få bo i.
Lägenheten där vi bodde var riktigt fin. Den hade 2 sovrum, ett vardagsrum/matsal, 2 badrum med badkar, ett kök och 3 balkonger (egentligen 4 men den sista används bara som tvättstuga). Känslan var väldigt fräsch och stilren.
När vi kommit fram packade vi bara in oss, tog en rundvandring i lägenheten och gick sedan och la oss.

Första morgonen i Spanien häpnades jag av utsikten från den stora balkongen, med utsikt över berget "La Concha" och havet, ihop med de spanska husen.
Dagen spenderade hela gänget ihop med Alles syster Andrea och hennes pojkvän Filiph. Vi började med lunch på en restaurang i Puerto Banús och sedan vidare till stranden. Sol och bad hela dagen och sedan gick vi tillbaka till lägenheten och gjorde oss i ordning och hängde på balkongen en bra stund. När vi gjort oss klara gick vi alla till Johnnys Bar - min favoritrestaurang i hela världen.
5 års längtan skulle äntligen ta slut -  jag fick äntligen äta gambas igen! <3 Dessutom fick jag träffa Johnny som fortfarande känner igen mig när jag kommer dit. Han är så rolig och snäll! Varmrätten bestod av lasagne, den godaste i hela världen. (Ni kan läsa i det förra inlägget "SpanienViaLondon" om varför detta ställe betyder så mycket för mig). Jag tror smaken ligger mycket i minnen och känslan av att vara där...
En mycket trevlig kväll, där jag även insåg att jag inte längre har fobi för kackerlackor! Tacksam för det!

Resten av veckan spenderades på mer eller mindre samma sätt: Vakna rätt sent, frukost vid 11-tiden, fix och smörj, vidare ner på stranden - sol, bad och glass, läste lite Femtio Nyanser av Mörker, mer sol och bad och sedan tillbaka till lägenheten vid 16/17-tiden. Dusch och på med ansiktet, sen middagsdags. En kväll gick jag och Johan iväg till Johnnys själva på dejt, en annan var vi där alla fyra, de andra kvällarna lagade vi mat i lägenheten.
Efter maten var det spel på balkongen som gällde. Yatzy och monopol. Jag vann på Yatzy en gång -resten förlorade jag. Mycket skratt och lika mycket svordomar över resultaten i spelen.

 

De sista dagarna badade vi vid poolen istället för på stranden. Det var en riktigt skön känsla, när vi faktiskt kände oss "mätta" på stranden, att få slippa sand överallt och få ligga på en solstol.
På lördagen gick vi på marknad. Det är en ganska stor marknad som hålls varje lördag, men tyvärr hittade jag ingenting. Karlsson och Alle handlade lite, och efter marknaden gick de på upptäcktsfärd medan jag och Johan gick tillbaka till poolen för att bada.

(BTW - Jag älskar min Olympus Tough, som man kan fota med under vattnet!)

Sista dagen var vi tvungna att lämna lägenheten senast kl. 12 eftersom det skulle komma nya gäster. Vi låste in resväskorna i förrådet som tillhör lägenheten och la oss vid poolen. Sol och bad fram till lunch - då gick vi till ett pasta/café-ställe. Mysigt och väldigt god pasta, dock lite dyrt. Efter det hann vi bada en stund innan det var dags att åka till flygplatsen.

På flygplatsen åt vi finmiddag: Burger King. Allt gick smidigt med incheckning och passkontroll. Dock tyckte jag att Ryanairpersonalen under resan varit betydligt trevligare än Easyjets personal. När vi checkade in väskorna i Spanien, med EasyJet, funderade jag nästan på att fråga tjejen i disken hur mycket extra det kostar för ett leende.
När vi skulle kliva på planet var det några herrar framför oss i kön som började bete sig illa. Det var 3-4 personer i 30-40årsåldern som började väsnas, knuffa varann, t.o.m. tackla varann och slå i väggar. Riktigt barnsligt och hemskt irriterande för alla andra resenärer. Var väldigt tacksam för mina hörlurar eftersom de höll på konstant under hela resan. Det som störde mig mest var att kabinpersonalen inte sa åt dem, utan stannade till vid dem extra länge och pratade och skrattade med dem. Troligtvis utan en tanke på att det fanns folk på planet som ville sova. (Planet lyfte 23:35)
När alla hade kommit på planet presenterade piloten sig själv och sin andrepilot. Han förklarade att de bara skulle plocka bort ombordsstigningsbryggan och sedan skulle vi ge oss iväg. Precis när han sagt det tappade vi markströmmen och hela planet släcktes ner och mikrofonerna blev tysta. Efter ett par sekunder tändes planet igen och piloten sa: "Oh, there are sooo many buttons in here..." Alla på planet skrattade och så även jag.
Även den landningen med EasyJet var riktigt mjuk och skön. Utöver personalen i incheckningsdisken och på planet på vägen hem är jag riktigt nöjd med EasyJet.

6 timmar skulle spenderas på Stansted innan nästa plan skulle lyfta, så vi plockade fram vårat Metallica-Monopol och började spela. Tyvärr fick jag problem med urinvägarna och tappade helt lusten att spela och valde att springa fram och tillbaka in på damernas istället...

På planet från London till Sverige hann planet inte vara uppe i luften mer än 1 minut sedan somnade jag, och sov 1timme och 45minuter av totalt 1 timme och 50 minuters flygtid.
Mamma hämtade oss på Skavsta och vi mellanlandade kort i Trosa, för avlämning av lite souvenirer m.m, innan vi åkte hem till Söderby igen.

Trodde du att resan var slut här? Åh nej...

Tänk dig att du inte ätit på 10 timmar, sovit 2 timmar de senaste 26 timmarna och varit på resande fot i 18 timmar... Du kan knapp hålla dig vaken trots att du står upp. Tänk den underbara känslan av att veta att, bakom den där dörren finns MIN egen säng... Jag ska äntligen få sova...
Tänk dig att du vrider om nyckeln till låset, drar i handtaget och...dörren tar emot... VA?! Vad fan är det här?! Överlåset är låst! Och jag har bara nyckeln till det nedre låset... Blom/fisk-vakten måste haft båda nycklarna och jag som lämnade nyckeln till överlåset inne i lägenheten när vi åkte. Och Johan hade inga nycklar med sig.
När vi tillslut fick tag på Johans bror, som hjälpt oss med blommor och fiskar, visade det sig att nycklarna och hela familjen befann sig i Leksand, 30 mil bort... Tänk dig nu besvikelsen när du inser att, om du hade haft nycklarna hade du nu legat i din egen säng, och sovit... Du inser snart att det dröjer ytterligare ett dygn innan du får komma hem...

Som tur var hade Johans farfar nycklar hem till Johans mamma och pappa, och hade dessutom möjlighet att skjutsa oss dit så fick vi spendera natten där i väntan på våra hemnycklar skulle komma med expresspost dagen efter. Han skrattade gott åt oss när han körde oss...
Hur besviken jag än var över att behöva vänta på att få sova i min egna säng, var det riktigt skönt att få lägga sig i Johans gamla säng och bara sluta ögonen och jag tror inte ens det tog 2 minuter innan vi båda låg där och snarkade ikapp...