Just nu drömmer jag om en resa! Eller egentligen om många resor.... Föreslog just till min kära sambo att vi borde åka nånstans, typ London, nr vi firar 7 år ihop. Vi brukar varje år göra något lite speciellt för att fira åren ihop. Dock har våra förutsättningar förändrats lite under de senaste månaderna.
Johan sa att han hellre åker till Trysil, och då svarade jag: Vi kan göra bådeoch: London i Januari och Trysil i februari?! :) Han undrade då om jag hade ekonomin för det, och självklart är svaret NEJ! Men drömma måste man alltid få göra. Hans andra argument på den negativa sidan var: "Jag tror inte att jag skulle få ledigt i Januari (London) Februari (Trysil) Mars (Thailand) April (Thailand och Malta)". Men vad vore livet utan drömmar? Men trots att ekonomin ser ut som den gör finns ändå möjligheten.
Jag kan absolut tänka mig budgetbudgetbudget-resor. Thailandsresan är betald så det jag behöver spara till är fickpengar! Har redan lagt undan en hel del pengar som jag fick i födelsedagspresent och dessutom sparat över 1500:- i min Stoooooooora coca-colaflaska jag fick av mamma i julklapp för ett par år sedan! <3 Där brukar jag lägga mina "oplanerade" inkomster, bl.a när jag hittade pengar på marken eller loppispengarna! Det bästa är när man hittar pengar i fickorna på kläder man inte använt på ett tag eller en handväska! :) That is awesome!
Vill så gärna ut och åka nu! Helst till värmen! Men hey, det är ju bara 150 dagar kvar till Thailand! Dags att börja packa kanske?
Dream on.....
måndag 22 oktober 2012
tisdag 9 oktober 2012
Ärlighet...
Okej som ni troligtvis har förstått älskar jag resor! Jag älskar resor utomlands och föredrar värmen... Och då kan man ju fråga sig vad jag tycker om resor inom Sverige.
Jag vill i detta inlägg vara brutalt ärlig. Jag tänkte förklara varför jag inte gillar att resa i Sverige.
Visst, Sverige har ett vackert landskap, men det är liksom lite samma sak var man än kommer. Det är åkrar, faluröda hus med vita knutar och en jävla massa granar. De gånger jag åker långt i bil i "landet lagom" måste jag alltid hitta på någon lek som gör resan roligare. Senast åkte jag till Västervik för att gå på hockey, då utmanade jag Johan i bilbingo (med brickor vi fick i somras när vi körde fel i Enköping för 10:e gången).
Hade det inte varit för att jag skulle se brorsans match hade det varit helt värdelöst att åka så långt, speciellt om man bara ska titta på staden eller landskapet.
Sen tycker jag, och här kommer den brutala ärligheten, att svenska folket är så jävla tråkigt! (Nu talar jag om min personliga generella uppfattning och säger inte att det gäller ALLA, för det finns undantag. Så att det inte blir en massa missförstånd)
Jag upplever att svenskar är så instängda i sina bubblor på 1kvm och när någon kommer i närheten blir det obehagligt.
Tänk dig att du är turist i Stockholm en morgon. Du kliver på tunnelbanan och hittar en plats att sitta på. Inte en jävel pratar. Antingen har de hörlurar med musik eller läser en tidning, som de höjer lite lätt när du sätter dig mittemot. De flyttar längre in mot väggen när du sätter dig bredvid, för det är ju så obehagligt att råda nudda en främmande människa. Ingen möter din blick när du ser dig omkring.
När jag och Johan var i Spanien för några år sedan skulle vi ta bussen till stranden. När vi skulle betala hade vi bara en €20-sedel och busschaffisen sa att han inte har så mycket växel. När vi förklarade att det var det enda vi hade tog han emot den, vände sig om, och frågade alla resenärer om de hade möjlighet att växla.
ALLA på bussen (ca 20 resenärer) tittade i plånboken/väskan, och svarade. En ung kille som satt långt fram i bussen tog t.o.m av sig sina hörlurar och bad chaffisen upprepa. Han var dessutom den som tillslut växlade till två €10-sedlar. Lite generade klev vi på bussen och tackade den unga killen så mycket.
Hade samma sak hänt på bussen i Stockholm hade killen med musik höjt volymen och tittar ut genom fönstret, någon hade låtsats om att han/hon inte hörde, personen med tidningen hade ännu en gång höjt den lite framför ansiktet och de som hade sällskap hade säkert ställt en helt ointressant fråga (vad ska vi äta ikväll) bara för att slippa leta efter plånboken som troligtvis ligger i botten av väskan.
Känner du igen dig?
När jag var i London för andra gången överraskades jag av att folk bad om ursäkt när jag gick in i dom. "Oh, i'm sorry sweetheart". Självklart bad jag om ursäkt tillbaka.
Här i Sverige hade motsvarande person troligtvis sagt: "Se dig för!!" med klart irriterad röst. Eller bara försökt se så arg ut som möjligt samtidigt som han/hon tittar snett på mig.
Tänk att vissa personer inte ens kan anstränga sig när de jobbar inom service. Att tjejen i kassan i matbutiken inte ens kan kosta på sig ett leende.
Jag har själv jobbat mycket i butik och vet att ju mer glädje man ger, desto mer får man tillbaka. Tyvärr funkar inte det på alla...
Alltså, anledningen till att jag inte gillar resa i Sverige är folket. Dessutom: Är det värt att sitta i bilen i 6 timmar för att se samma sak som du har runt husknuten?
Jag ska inte vara helt anti, för det finns de gånger jag rest i Sverige och haft det helt underbart men det har handlat mer om resesällskapet än om själva resmålet.
XXX
Jag vill i detta inlägg vara brutalt ärlig. Jag tänkte förklara varför jag inte gillar att resa i Sverige.
Visst, Sverige har ett vackert landskap, men det är liksom lite samma sak var man än kommer. Det är åkrar, faluröda hus med vita knutar och en jävla massa granar. De gånger jag åker långt i bil i "landet lagom" måste jag alltid hitta på någon lek som gör resan roligare. Senast åkte jag till Västervik för att gå på hockey, då utmanade jag Johan i bilbingo (med brickor vi fick i somras när vi körde fel i Enköping för 10:e gången).
Hade det inte varit för att jag skulle se brorsans match hade det varit helt värdelöst att åka så långt, speciellt om man bara ska titta på staden eller landskapet.
Sen tycker jag, och här kommer den brutala ärligheten, att svenska folket är så jävla tråkigt! (Nu talar jag om min personliga generella uppfattning och säger inte att det gäller ALLA, för det finns undantag. Så att det inte blir en massa missförstånd)
Jag upplever att svenskar är så instängda i sina bubblor på 1kvm och när någon kommer i närheten blir det obehagligt.
Tänk dig att du är turist i Stockholm en morgon. Du kliver på tunnelbanan och hittar en plats att sitta på. Inte en jävel pratar. Antingen har de hörlurar med musik eller läser en tidning, som de höjer lite lätt när du sätter dig mittemot. De flyttar längre in mot väggen när du sätter dig bredvid, för det är ju så obehagligt att råda nudda en främmande människa. Ingen möter din blick när du ser dig omkring.
När jag och Johan var i Spanien för några år sedan skulle vi ta bussen till stranden. När vi skulle betala hade vi bara en €20-sedel och busschaffisen sa att han inte har så mycket växel. När vi förklarade att det var det enda vi hade tog han emot den, vände sig om, och frågade alla resenärer om de hade möjlighet att växla.
ALLA på bussen (ca 20 resenärer) tittade i plånboken/väskan, och svarade. En ung kille som satt långt fram i bussen tog t.o.m av sig sina hörlurar och bad chaffisen upprepa. Han var dessutom den som tillslut växlade till två €10-sedlar. Lite generade klev vi på bussen och tackade den unga killen så mycket.
Hade samma sak hänt på bussen i Stockholm hade killen med musik höjt volymen och tittar ut genom fönstret, någon hade låtsats om att han/hon inte hörde, personen med tidningen hade ännu en gång höjt den lite framför ansiktet och de som hade sällskap hade säkert ställt en helt ointressant fråga (vad ska vi äta ikväll) bara för att slippa leta efter plånboken som troligtvis ligger i botten av väskan.
Känner du igen dig?
När jag var i London för andra gången överraskades jag av att folk bad om ursäkt när jag gick in i dom. "Oh, i'm sorry sweetheart". Självklart bad jag om ursäkt tillbaka.
Här i Sverige hade motsvarande person troligtvis sagt: "Se dig för!!" med klart irriterad röst. Eller bara försökt se så arg ut som möjligt samtidigt som han/hon tittar snett på mig.
Tänk att vissa personer inte ens kan anstränga sig när de jobbar inom service. Att tjejen i kassan i matbutiken inte ens kan kosta på sig ett leende.
Jag har själv jobbat mycket i butik och vet att ju mer glädje man ger, desto mer får man tillbaka. Tyvärr funkar inte det på alla...
Alltså, anledningen till att jag inte gillar resa i Sverige är folket. Dessutom: Är det värt att sitta i bilen i 6 timmar för att se samma sak som du har runt husknuten?
Jag ska inte vara helt anti, för det finns de gånger jag rest i Sverige och haft det helt underbart men det har handlat mer om resesällskapet än om själva resmålet.
XXX
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)